Eviva

Med dessa ord har Eviva denna vår fått jobba fram ett känslostormande konsertprogram. Och de har fått jobba hårt. Det är nämligen ingen liten uppgift att få varje hjärta i publiken att klappa lite extra. Känna. Höra. Andas. Att våga ge sig hän och blotta sig är en inre resa som alla artister behöver göra. Och står det över 40 kvinnor på scenen behöver det vara både gemensamt och personligt på samma gång. En av körsångens spännande paradoxer handlar just om det kollektiva och det enskilda. Ju mer varje personligt uttryck får träda fram, desto bättre blir det gemensamma soundet och ju mer vi sjunger och musicerar tillsammans, desto mer personligt blir uttrycket.

En av de finaste stunderna denna körvår upplevde jag i Borgå på vårt körläger i april. Det uppstod en diskussion kring en av sångerna och någon frågade Vad vill vi säga med denhär sången? Redan frågan var rätt ställd. Vi. Vad vill Vi säga? För en av kungstankarna med denna konsert har verkligen varit just detta Vi. Att Eviva skall hitta sitt gemensamma och samtidigt personliga sätt att fånga och förmedla känslor i toner, text och rytmer. Efter att frågan ställts följde en ganska livlig diskussion kring grundkänslan i låten och texten och jag fick lyssna till en engagerad diskussion som visade att låten verkligen väckt reflektion och tanke hos många. Självklart skall dirigenten ha en grundtanke vad gäller tolkning, men gällande den musik vi nu framförde kändes det alldeles fantastiskt att få ta ett steg tillbaka och bara lyssna. Och just i den stunden visste jag: vi skulle lyckas med vårt mål.

Varje konsertprocess hittar sin egen väg och ibland behöver man ta ett steg bakåt för att sedan kunna ta stora kliv framåt. Att jobba med grunderna är nödvändigt för att kunna hitta det finstilta. Kanske låter det banalt med en målsättning som denna – att engagera varje koristhjärta till fullo och kräva att alla verkligen ger sig hän- men jag tror att det med facit på hand var en fullträff för just oss. Mitt – vårt – mål var större än att bara sjunga pop i kör ”för att det ju är så trevligt”. Berätta historien, låt känslorna flöda och sjung från djupet av ditt hjärta. Berör mej.

Och nu säger jag inte att vi inte skulle ha engagerat oss förut, det har vi självklart gjort. Massor och alltid. Men att verkligen göra musik är att ta ytterligare ett steg utanför sin egen bekvämlighetszon. Och det kräver mod. Mod: att naket och bart och utan stoppande ytterlager sjunga om liv, lust, glädje, död och sorg. Mod: att ingen litar på och tror att det räcker med att de där fem på första raden har feeling. Mod: att alla känner och vet att just min insats är den viktigaste. Mod: att varenda korist går upp på scenen och genom sin sång serverar hela sitt hjärta på en bricka. Varsågoda, ta för er bara. 

Under denna resa har jag verkligen haft förmånen att få bli berörd. Av varje personligt engagemang. Av varje enskild röst. Av varje eld som brunnit i era ögon. Av hela den gemensamma klangen. Målet – då vi andas tillsammans, våra röster smälter samman och bildar det personliga och gemensamma Evivasoundet – är nått. Olika repertoar kräver olika saker. Just denna gång var det enkelt att vila i vetskapen om att ni bär detta tillsammans. Jag behövs knappt alls. Ni har hittat nåt gemensamt som ni alla står bakom. Denna känsla, dessa lärdomar och erfarenheter tar vi med oss då vi nu går mot nya musikaliska utmaningar.

Att få växa och utvecklas tillsammans med dessa kvinnor är en ynnest.