Inför Evivas hösttermin 2017 stod jag inför ett val. Skulle jag sjunga med som vanligt eller våga mig på en paus och ta del av en skrivarkurs. Visst har jag haft två pauser i min tid som Evivasångare, men då har jag fött och skött barn och längtat efter tisdagsövningarna mer än någonsin förut. Nu var det annorlunda, körsången utmanades av ett annat nyfunnet intresse, att skriva dikter. Ja du läste rätt, skriva dikter. Det hade kanske min gamla modersmålslärare inte trott, men så kan livet föra en på de mest oväntade vägar och att skriva dikt var för mig definitivt oväntat. Däremot har körsång funnits länge med i mitt liv. Ja faktum är att det är den enda hobbyn som hängt med ända sedan skolåldern i lågstadiet. Att få sjunga i kör och att hitta och bibehålla sin egen röst har varit och är stort. Säkert större än en bloggtext kanske kan omfatta, men ibland tror jag faktiskt att sången och just körsången hållit mig levande. Ett ställe ett utrymme att andas och existera i. Något som ingen kan ta i från dig och starkt definierar vem du är. Kanske din röst och ditt uttryck är just du. Så körsång har varit och är stort i mitt liv. Så att välja mellan att sjunga i kör eller våga hoppa in i det okända diktskrivande var inte helt lätt, men den här hösten 2017 drog dikten det längre strået. Det finns stunder under hösten jag längtat efter att få sjunga och skapa musik tillsammans, men och andra sidan har jag också känt mig upprymd och inspirerad efter varje skrivarträff. Som många andra kan jag kanske också konstatera att livet inte behöver bestå av antingen eller utan av både och. Därför vill jag till slut försöka mig på en dikt om körsång, Varsågoda.
Att finnas till
Att ta ton och stämma upp i sång är bland det bästa jag vet.
Luften vibrerar av längtan, fokus och mål.
Alla vill bidra med sin insats och skapa något större än stort.
Det finns en stolthet i att få sjunga i kör.
En gemenskap så stark och skör på samma gång, hur är det möjligt.
Vi snubblar, kämpar och tar i. Det finns många misslyckanden längs vägen,
men till slut landar ett skirt ackord rätt och övertoner hörs.
Då är Gud nära.
//Sophie, pausande II sopran