Att se den andras lidande är grunden i medmänsklighet och etik. Vi kan inte bli hela människor om vi inte kan sätta in oss i en annan människas situation och känna medlidande. Ibland känns det som alltför mycket, vi börjar skydda oss själva. Vi stänger av, blir avtrubbade från nyheter om krig, flyktingar, rasistiska dåd, hatiska ideologier. Kan inte längre, söker lätt underhållning för att styra bort tankarna.
Men som avtrubbade är vi inte hela människor. Det mänskliga är att känna medlidande, utan den känslan kan vi inte heller känna förståelse, hopp och kärlek. Det gör ont, men är helande.
När Evivakören på sin 15-årskonsert den 4 mars sjunger om krig, bomber och flyktingar, berör det. Det berör så mycket, att man också börjar känna när vi sjunger om kärleken och försoningen.
Konserten påminner oss om det eviga med krig. Runebergs ”Soldatgossen” är lika aktuell nu som då. När vi sjunger om pojken som önskar att han lever tills han blir stor, och fyller femton år, så att han kan gå till kamp för kung och fosterland där hans far och farfar har fallit, förstår vi repetitionen i historien, det ändlöst sorgliga i mänskligheten.
Vi sjunger om barnet i mammas famn, tryggheten – som strax förändras till bilden till ”olivträd, flytvästar, karga klippor”, barnet som inte längre är i mammas famn, barnet som övergavs av världen, barnet som låg på stranden.
Det magiska med musik är att den hjälper oss att överdriva känslan, att få ut gråten, medlidandet och därmed också kärleken. Vi sjunger om världen som gråter bomber och granater, men som till slut brister ut i skratt. Mammans kärlek till barnet som skyddar det från allt ont, flickan som återförenas med sin fästman som hon trodde hade fallit i strid.
Det är kärleken. Det är hoppet. Det är den viktiga förståelsen. Förståelsen om världens egna lugn, naturens stillhet. Det där korta ögonblicket då vi kan titta på stjärnorna, på det stilla vattnet och känna frid.
Henrika, andra alt