Ja, jag skall inte hymla om det, det VAR svårt att ta sig till körövningen efter långledigt, det var det! Måste också ärligen säga att sångerna vi övade i jåns inte inspirerade mig något vidare – kanske pga mörkret, kanske pga vädret, kanske pga dåligt humör helt enkelt, vem vet? Nu tänker ni läsare då förstås att ”vad gjorde hon där då” ?! Ja, ser ni, det är där det spännande kommer in. Som kroniskt sjuk kan det ibland vara ett rent ut sagt helsike att ta sig på övning, stå, jobba med musklerna och få ur sig nå’t vettigt som kan kallas sång. Men sedan! EFTER övningen, kommer jag plötsligt IGEN på att jag inte känt av några som helst smärtor någonstans i kroppen under TRE HELA TIMMAR! HIMMELRIKET! Och det är där och då som lugnet infinner sig, och den stora känslan av tacksamhet för sångarkollegerna i leden. Det är ni, med era röster, låga som höga, som läker och helar, och får mig att koncentrera mig på sången istället för smärtan. Tänk att ni har en sådan effekt! Ni skall ha stort TACK för det ni gör! Mitt liv är bättre pga er!